Saker man kanske inte lagar så ofta hemma del 2: Hotpot

Hotpot

En gryta i bordet med två olika buljonger i. Diverse ingredienser att stoppa däri. Är du en feg svenne (jag) kör du kyckling, tunnskivat nötkött, pak choi, böngroddar etc. Är du en cool kines (resten) faller sig valet lätt; grishjärna, komage, lever och en och annan njure. Vilken kategori man råkar känna för att placera sig i är helt upp till var och en och variationsmöjligheterna är i princip obegränsade.

Lägg till fem flaskor kinesisk öl (max 1,75%) och du har en fulländad middag för två. När ska de lägga till den på menyn på Dragon House?

Andra bloggar om: ,

Saker man kanske inte lagar så ofta hemma del 1: Skorpioner

Skorpioner i Shanghai

Jo, det är ju så med den kinesiska maten att vissa saker älskar man, vissa hatar man och vissa äter man bara för att kunna ha något att skryta om när man kommer hem. Så var fallet med denna trevliga anrättning som vi åt första kvällen i Shanghai. Smaken var faktiskt betydligt bättre än vad man skulle kunna tro, någonstans mellan knaprigt sågspån och salta chips. Knaprigheten var det inte heller något fel på, då dessa godbitar var hårt friterade.

Kan jag rekommendera denna rätt? Nej, men skit i mig. Något måste man ju ha att skryta om.

Andra bloggar om: ,

Restaurang: Dragon House – bättre än sitt rykte

Uppdatering: SvD har återigen recenserat Dragon House.

Betyg: 7 av 10

Nyss hemkommen från Kina och inte det minsta trött på maten ville jag inviga en av mina vänner i detta underbara kök. Frågan var dock; var hittar jag det i Stockholm? Jag hade varit otaliga gånger på både ”Lao Wai” och ”En ful och en gul”, men nu var det dags att prova något nytt. Som en ren chansning gick vi till Dragon House vid Hornstull. Första intrycket signalerade klassiskt Kinahak; röda heltäckningsmattor, lyktor, dämpad musik med asiatiskt ursprung. En snabb snegling på menyn verkade bekräfta fördomen, men jag ville ändå ge stället en chans.

Efter en veritabel bläddringsorgie där fyra små rätter, friterade fläsk med sötsur sås och andra sorgliga ursäkter för mat lämnades bakom oss, hittade vi till slut fram till sektionen ”riktiga” kinesiska rätter. Upplägget här var likt det man möter överallt i Kina; många olika små och stora rätter, plocka in det ni tycker verkar gott och ät allt tillsammans. Då utbudet var gigantiskt valde vi ett av de menyförslag som fanns.

När vi beställde menyn för två-tre personer, innehållandes totalt ca åtta rätter, höjde servitrisen aningen på ögonbrynen och lät oss förstå att det kanske var lite mycket mat för två, visserligen välbyggda men ändå, män i sina bästa år. Pjosk, sa jag. Sagt och gjort, in kom första omgången. Denna bestod av fyra olika smårätter, bland annat sichuangurkor, ”Drunken chicken”, någonting mycket spännande som verkade vara gelé och speciella kinesiska jordnötter som för övrigt smakade exakt som de jag ätit i Shanghai två veckor tidigare. Gurkorna och drunken chicken smakade utmärkt, gelén hade jag lite svårare för. Min tolkning är dock att den smakade precis som den skulle, det är bara mina svenska smaklökar som fortfarande är alltför konservativa.

Efter dessa små aptitretare var vi i ärlighetens namn ganska så nöjda och skulle ha kunnat gå på efterrätten. Icke! Nu var det dags för själva huvuddelen av måltiden, de tre huvudrätterna. Nu är det så att jag bara kommer ihåg en av dessa tre och här måste jag tyvärr tillstå att det endast Gösenvar den som var värd att komma ihåg. Det var också den som gjorde att jag inte kom ihåg de andra två. Hädanefter kommer jag alltid att referera till den som Gösen. Det var en hel jäkla gös, på kinesiskt stillfullt vis tillagad, upplagd och garnerad enligt konstens alla regler. Smaken var även den god, men det var synintrycket som var mest bestående. Vi gjorde vårt absolut bästa för att få i oss alla rätter även här, men nu kände vi att rim och reson var uppfyllda med råge och vi lämnade en hel del.

På detta serverades glass och om jag inte minns fel var tillbehöret friterad banan, det enda svenniga inslaget i en i övrigt genuin och vällagad kinesisk måltid. Allt till ett pris som låg en bra bit under tusenlappen för två pers inklusive öl och kaffe. Synd SvD:s krogkommision att ni inte orkade kriga er igenom menyn och hittade godbitarna, det hade ni inte ångrat.

Uppdatering: Läs även om Dragon house hos Uteätaren.

Andra bloggar om: , ,

Restaurang: Lao Wai – den äkta varan

Betyg: 8 av 10

Att äta på Lao Wai är som att ta en ordentlig sväng förbi Sichuan och samtidigt göra en djupdykning i det vegetariska köket. Lao Wai, eller den gamle vitingen, är restaurangen som sällan gör dig besviken utan istället överraskar med sin enkelhet och sin förmåga att ta tillvara på råvarorna. Jag har aldrig varit någon förespråkare för att göra kött av sånt som inte är kött, men Lao Wai har fått mig att svänga. Deras lyckade anrättningar med soyaprotein, tofu och grönsaker får kyckling att verkar som meningslöst trams.

Servitören brukar skratta åt oss när vi släntrar in. Han frågar om vi vill ha en meny eller om vi ska ha nr 15. För även om utbudet bjuder på idel smaksensationer, så är nr 15 Yu Xiang Rou Si något alldeles speciellt. Menyn kallar den kryddstark, men jag vill snarare säga ovanligt smakrik. Sojakycklingen och molnöronsvampen får samsas med sin beskärda del ingefära och fermenterade bönor, och tillsammans med ett perfekt ångat ris gör den vilken kinafantast som helst lyrisk. Inte heller nr 12, Gong Bao Su Rou får missas, kanske tillsammans med den wokade vattenspenaten (nr 35 Kong Xin Cai).

Jag är svag för efterrätter, men inom det området bjuder tyvärr sällan det kinesiska köket på några sensationer. Men även här lyckas Lao Wai. Deras Coco Delight med rispudding med kokoskräm och rå palmsirap är ypperlig. Avrunda med en cappuccino som får vilken barista som helst att lyfta på ögonbrynen. En perfekt espresso med gudomlig sojamjölk.

SvD recenserade Lao Wai i vintras och verkar också nöjda, men självklart håller jag inte med om deras intryck av desserterna…

Andra bloggar om: , ,

Restaurang: Ming yuan – lovar runt håller extremt tunt

Wontons

Betyg: 1 av 10

Ryktet (artikel i DN) om att restaurang Ming Yuan hade en kinesisk mästerkock nådde mina öron och en middag där var ett måste. Så här i efterhand borde jag kanske kontrollerat mina källor bättre. Besviken är bara förnamnet.

Dim Sum enligt Ming Yuan

Vi provade Dim Sum Middag (räkdumplings, fläskdumplings, currypuffar, vårrullar samt stekta nudlar) och oxfilé i het järngryta som i Sichuan. När det gäller Dim Sum Middagen var skulle jag tippa på att allt var halvfabrikat, så när som på grönsakerna i de stekta nudlarna (kål och paprika).

De dumplings jag fick var smaklösa, sega kreationer som serverades med… sweet chili sås. Färdigköpt sweet chili sås. Vårrullarna bestod av vårdegsblad med en försvinnande tunn fyllning av mosade räkor. Currypuffarna verkade ha utgått. De stekta nudlarna med grönsaker smakade Mrs Chengs Soya och hade ingen annan kryddning än just sådan. Till det hela fanns inga såser eller tillbehör. Soyan på bordet var en mörk sak utan någon som helst karaktär förutom fadd.

Oxfilén i järngryta var visserligen helt OK. Om du hade fått in den svenniga på kvarterskrogen runt hörnan. Kinesiska klassiska smaker lös med sin frånvaro och det tillhörande riset var allt annat än ångat. Dessutom hade det nog sett bättre dagar eftersom det troligtvis inte var gjort under dagen.

Så, Ming Yuan må ha en kock i köket. Men någon mäster är han definitivt inte. Och kinesisk? Troligtvis inte.

Uppdatering: Ming Yuan har stängt.

Andra bloggar om: , ,