Restaurang China! – inte värt sitt ”!”

Många har sagt sitt om Restaurang China! på Ringvägen 110 vid Skanstull i Stockholm. Betygen varierar och kvaliteten på recensionerna likaså. Allt om mat beskriver upplevelsen som ”Äkta kinamat i Stockholm”, något jag till viss del kan hålla med om. Men bara för att det är äkta är det inte gott.  Annars så träffsäkra DN:s krogkommission gar betyget 4 av 5 för några år sedan, vilket får mig att undra om de ens varit där.  Men mest förvånande är kanske Expressen som nyliken förärade restaurangen med rubriken ”Bäst i stan”. Lovorden från expressen haglar och jag undrar om vi ens varit på samma restaurang?

Vid vårt besök provar vi Tangcu Revbensspjäll som sägs vara friterade revbensspjäll i socker i vinäger. Det hela låter lovande, men besvikelsen är ett faktum. Små sladdriga bitar kött/fett i sockrigsås som efter ett par tuggor faktiskt inte går att äta. Vi tar också in Frasiga Gröna Bönor som i Kina brukar vara en fullständigt lyckoträff med smakrika gröna bönor som stekts frasig med kryddning. De bönor vi får in är dock brända i smaken, torra och utan någon som helst fräschör.  Vår tredje rätt minns jag inte ens vad det var – men snyggt var det inte.

Visst, miljön är bättre än de flesta andra kinesisk restauranger, men så speciell är den faktiskt inte. Och servicen, ja, den har ju en del att önska. Kanske hade vi otur den kväll vi var där. Kanske valde vi fel rätter. Kanske var vi för kräsna. Men högre kvalitet än så här ska man kunna förvänta sig på en ”Äkta kinesisk restaurang”.

Andra bloggar om: , ,

Ming Yuan har stängt!

Den av oss nedskrivna och av DN hyllade restaurangen Ming Yuan vid Norrmalmstorg har slutligen bestämt sig för att lägga ned verksamheten. Enligt den lapp som satt på dörren stängde de 1 mars och tackade alla sina gäster under de 20 år som restaurangen funnits. Jag hoppas att det var bättre förr…

Andra bloggar om: , ,

En ful och en gul – nu med sprit!

Som tidigare meddelats var den populära restaurangen En ful och en gul på Erstagatan i Stockholm under en längre period av med sitt utskänkningstillstånd. Tydligen hade diverse oegentligheter med bokföringen lett till denna bestraffning. Restaurangen kämpade dock på och lyckades tack vare den underbara maten leva kvar och fortsätta fylla lokalen. Nu är gamla synder glömda och förlåtna och man kan återigen få in en Tsingtao till dumplingsen om man så önskar.

Vi bestämde oss för att fira denna begivenhet (bland annat) och besöka En ful och en gul. Menyn är i princip densamma som sist vi var där och denna gång festade vi loss på de klassiska Pekingdumplingsen, sesamkryddade pilgrimsmusslor, kokta glaserade revbensspjäll (Lindas favorit) och Hongkong-soppa. Allt detta avslutades med palmbladspannkakor med glass och sköljdes ned med Tsingtao och Oolong-te. Mums!

Andra bloggar om: , ,

Restaurang: Aroydee – bästa dim sum i stada?

Aroydee
Stora Gråmunkegränd 8
Tel: 08-21 25 60

Betyg: 7 av 10

Så var det äntligen dags. DN har skrivit om den, Space babe har tipsat om den och vi har länge suktat efter den. Det var verkligen på tiden att testa restaurang Aroydee i Gamla stan i Stockholm.

Dim sum-lunch på restaurant Aroydee

Vi valde att testa det de är kända för, nämligen dim sum. Det blev en lång lunch som påbörjades kl 13 och avslutades drygt två timmar senare. Då hade vi avklarat ca åtta olika variationer på dumplings, både ångkokta, friterade och stekta.

Vi var tyvärr lite fega denna lördag och gav oss inte på de mer avancerade (läs svårsmälta) rätterna, utan höll oss till klassiker som ångad dumpling med en röra av fläskfärs, räkfärs, ingefära och koriander, och delikatesser utsökta krabbfärsdumplings. Om vi hade velat hade vi givetvis även kunnat beställa in komage och annat smått och gott, men vi lämnar nog det till nästa gång.

Beställningen sker på traditionellt kinesiskt vis genom att servitören kryssar för de rätter man vill ha i en förtryckt lista. I takt med att rätterna kommer in (givetvis kommer inte alla på samma gång) så bockas dessa av i listan. Vill man sedan fylla på med fler rätter är det bara att beställa vidare. För oss blev det både en och två backningar.

Till maten dricks med fördel kinesiskt te som i vanlig ordning kommer in i en kanna som fylls på i oändlighet. Hela upplägget kändes helt klart genuint, ett intryck som förstärktes av att restaurangen i princip var fylld av kineser.

Dumplings och te på Aroydee

Vad ska vi säga om kvaliteten då? På det hela taget var vi nöjda. En del av rätterna föll inte 100% på läppen, men flera andra resulterade å andra sidan i ombeställningar. Priset var dessutom helt klart godkänt, strax under 600 kronor för fyra personer och 12-15 olika dim sum.

Jag kan givetvis rekommendera ett besök på Aroydee i Gamla stan, om inte annat så för att insupa känslan av kinesisk familjerestaurant fast i Sverige. Var då lite mer vågad än jag, satsa på komagen!

Andra bloggar om: , , ,

Bonus! Då det klassiska haket Stampen ligger mitt emot finns även chans till kulturstudier av helt annan karaktär. Det är inte varje dag man ser snorpackade, mustaschbeklädda män i 60-årsåldern ragla runt i gränderna när man intar sin lunch.

Restaurang: Dragon House – bättre än sitt rykte

Uppdatering: SvD har återigen recenserat Dragon House.

Betyg: 7 av 10

Nyss hemkommen från Kina och inte det minsta trött på maten ville jag inviga en av mina vänner i detta underbara kök. Frågan var dock; var hittar jag det i Stockholm? Jag hade varit otaliga gånger på både ”Lao Wai” och ”En ful och en gul”, men nu var det dags att prova något nytt. Som en ren chansning gick vi till Dragon House vid Hornstull. Första intrycket signalerade klassiskt Kinahak; röda heltäckningsmattor, lyktor, dämpad musik med asiatiskt ursprung. En snabb snegling på menyn verkade bekräfta fördomen, men jag ville ändå ge stället en chans.

Efter en veritabel bläddringsorgie där fyra små rätter, friterade fläsk med sötsur sås och andra sorgliga ursäkter för mat lämnades bakom oss, hittade vi till slut fram till sektionen ”riktiga” kinesiska rätter. Upplägget här var likt det man möter överallt i Kina; många olika små och stora rätter, plocka in det ni tycker verkar gott och ät allt tillsammans. Då utbudet var gigantiskt valde vi ett av de menyförslag som fanns.

När vi beställde menyn för två-tre personer, innehållandes totalt ca åtta rätter, höjde servitrisen aningen på ögonbrynen och lät oss förstå att det kanske var lite mycket mat för två, visserligen välbyggda men ändå, män i sina bästa år. Pjosk, sa jag. Sagt och gjort, in kom första omgången. Denna bestod av fyra olika smårätter, bland annat sichuangurkor, ”Drunken chicken”, någonting mycket spännande som verkade vara gelé och speciella kinesiska jordnötter som för övrigt smakade exakt som de jag ätit i Shanghai två veckor tidigare. Gurkorna och drunken chicken smakade utmärkt, gelén hade jag lite svårare för. Min tolkning är dock att den smakade precis som den skulle, det är bara mina svenska smaklökar som fortfarande är alltför konservativa.

Efter dessa små aptitretare var vi i ärlighetens namn ganska så nöjda och skulle ha kunnat gå på efterrätten. Icke! Nu var det dags för själva huvuddelen av måltiden, de tre huvudrätterna. Nu är det så att jag bara kommer ihåg en av dessa tre och här måste jag tyvärr tillstå att det endast Gösenvar den som var värd att komma ihåg. Det var också den som gjorde att jag inte kom ihåg de andra två. Hädanefter kommer jag alltid att referera till den som Gösen. Det var en hel jäkla gös, på kinesiskt stillfullt vis tillagad, upplagd och garnerad enligt konstens alla regler. Smaken var även den god, men det var synintrycket som var mest bestående. Vi gjorde vårt absolut bästa för att få i oss alla rätter även här, men nu kände vi att rim och reson var uppfyllda med råge och vi lämnade en hel del.

På detta serverades glass och om jag inte minns fel var tillbehöret friterad banan, det enda svenniga inslaget i en i övrigt genuin och vällagad kinesisk måltid. Allt till ett pris som låg en bra bit under tusenlappen för två pers inklusive öl och kaffe. Synd SvD:s krogkommision att ni inte orkade kriga er igenom menyn och hittade godbitarna, det hade ni inte ångrat.

Uppdatering: Läs även om Dragon house hos Uteätaren.

Andra bloggar om: , ,

Restaurang: Lao Wai – den äkta varan

Betyg: 8 av 10

Att äta på Lao Wai är som att ta en ordentlig sväng förbi Sichuan och samtidigt göra en djupdykning i det vegetariska köket. Lao Wai, eller den gamle vitingen, är restaurangen som sällan gör dig besviken utan istället överraskar med sin enkelhet och sin förmåga att ta tillvara på råvarorna. Jag har aldrig varit någon förespråkare för att göra kött av sånt som inte är kött, men Lao Wai har fått mig att svänga. Deras lyckade anrättningar med soyaprotein, tofu och grönsaker får kyckling att verkar som meningslöst trams.

Servitören brukar skratta åt oss när vi släntrar in. Han frågar om vi vill ha en meny eller om vi ska ha nr 15. För även om utbudet bjuder på idel smaksensationer, så är nr 15 Yu Xiang Rou Si något alldeles speciellt. Menyn kallar den kryddstark, men jag vill snarare säga ovanligt smakrik. Sojakycklingen och molnöronsvampen får samsas med sin beskärda del ingefära och fermenterade bönor, och tillsammans med ett perfekt ångat ris gör den vilken kinafantast som helst lyrisk. Inte heller nr 12, Gong Bao Su Rou får missas, kanske tillsammans med den wokade vattenspenaten (nr 35 Kong Xin Cai).

Jag är svag för efterrätter, men inom det området bjuder tyvärr sällan det kinesiska köket på några sensationer. Men även här lyckas Lao Wai. Deras Coco Delight med rispudding med kokoskräm och rå palmsirap är ypperlig. Avrunda med en cappuccino som får vilken barista som helst att lyfta på ögonbrynen. En perfekt espresso med gudomlig sojamjölk.

SvD recenserade Lao Wai i vintras och verkar också nöjda, men självklart håller jag inte med om deras intryck av desserterna…

Andra bloggar om: , ,

Restaurang: Ming yuan – lovar runt håller extremt tunt

Wontons

Betyg: 1 av 10

Ryktet (artikel i DN) om att restaurang Ming Yuan hade en kinesisk mästerkock nådde mina öron och en middag där var ett måste. Så här i efterhand borde jag kanske kontrollerat mina källor bättre. Besviken är bara förnamnet.

Dim Sum enligt Ming Yuan

Vi provade Dim Sum Middag (räkdumplings, fläskdumplings, currypuffar, vårrullar samt stekta nudlar) och oxfilé i het järngryta som i Sichuan. När det gäller Dim Sum Middagen var skulle jag tippa på att allt var halvfabrikat, så när som på grönsakerna i de stekta nudlarna (kål och paprika).

De dumplings jag fick var smaklösa, sega kreationer som serverades med… sweet chili sås. Färdigköpt sweet chili sås. Vårrullarna bestod av vårdegsblad med en försvinnande tunn fyllning av mosade räkor. Currypuffarna verkade ha utgått. De stekta nudlarna med grönsaker smakade Mrs Chengs Soya och hade ingen annan kryddning än just sådan. Till det hela fanns inga såser eller tillbehör. Soyan på bordet var en mörk sak utan någon som helst karaktär förutom fadd.

Oxfilén i järngryta var visserligen helt OK. Om du hade fått in den svenniga på kvarterskrogen runt hörnan. Kinesiska klassiska smaker lös med sin frånvaro och det tillhörande riset var allt annat än ångat. Dessutom hade det nog sett bättre dagar eftersom det troligtvis inte var gjort under dagen.

Så, Ming Yuan må ha en kock i köket. Men någon mäster är han definitivt inte. Och kinesisk? Troligtvis inte.

Uppdatering: Ming Yuan har stängt.

Andra bloggar om: , ,