Minns en kväll i Shanghai…

Sitter på tåget ner till Skåne och tittar på kommande avsnittet av Kinas mat. När jag guidas genom Kantons matmarknad med oerhörd djurvariation minns jag den där kvällen i Shanghai när vi och några nyfunna vänner begav oss ut i miljonstaden myller för en brakmiddag.

”Är det något ni inte äter?” frågade vår infödda vän innan hon börjar beställa till oss alla. ”Nja, inte så gärna jätteudda saker som manet,” svarar vi fegt. 20 minuter senare står rätterna där, uppradade och rykande varma. Så kommer tallriken med skorpioner. Med viss tvekan lyfter vi pinnarna, grabbar tag i en nyfriterad liten rackare och biter till… Inte alls tokigt tycker jag – framförallt inte om man doppar dem i pepparblandningen först. Linus är inte lika övertygad om dess förträfflighet men äter snällt det han serveras.

”Kinas mat” inspirerar!

Tyvärr har den kinesiska matlagningen som ligger oss så varmt om hjärtat, det senaste året fått ge vika för mer snabba och kryddmässigt barnvänliga alternativ. Det har känts omotiverat att lägga tiden och engagemanget som krävs när en treåring och en ettåring hänger i byxbenen och kräver mat NU. Fram till sändningen av premiäravsnittet av ”Kinas mat” i SVT i torsdags.

För en Kinaentusiast som jag själv var det en fröjd att se den eminente Kinakorrespondenten Fredrik Önnevall botanisera bland tofuproducenter, gatukockar och matmarknader för att avsluta med en klassisk måltid bestående av ett gäng olika delikata rätter sittandes vid ett ihopfällbart plastbord på gatan. ”Nu är ni avundsjuka” var Fredriks slutord och ja, det kan du ge dig.

Därför kände vi att nu får det vara slut på Kinatorkan, nu måste oset av falukorv, köttfärssås och fiskpinnar bytas ut mot mer njutbara aromer som ingefära, chili, risvin och kinesisk soja. Sagt och gjort bjöds vänner in (man kan ju inte äta ensam) och menyn planerades. Med respekt för att maten skulle tillagas med två småbarn rännandes i köket begränsade vi oss till två enkla men delikata rätter, en med kyckling och en vegetarisk.

Kycklingrätten blev en favorit i repris, Gongbao Jiding, och den vegetariska blev de enkla men ack så passande ångade haricot verts med ingefärssås. När dofterna spreds i köket insåg vi hur mycket vi saknat de kinesiska köken och lovade oss själva att det inte skulle dröja lika länge till nästa tillfälle att njuta av Kinas mat.

Apropå Kinas mat, vad tyckte jag då om premiären av denna efterlängtade programserie? Ja, för en entusiast var det helt klart intressant att se hur tofu produceras och vad det är som gör att det är en av basingredienserna i den kinesiska matlagningen idag. Att få följa en kock i sin dagliga rutin från inhandling av de bästa råvarorna på marknaden via förberedelserna av maten inför kvällen till själva tillagningen i gatuståndet gav också mersmak. Dock kan jag tänka mig att det för många var alltför nördigt att direkt snöa in på en specifik ingrediens som tofu.

Premiäravsnittet hade antagligen varit mer givande för de flesta om det hade tagit tittaren med på en exposé över de olika kinesiska köken och vad som utmärker dem. Jag kommer dock givetvis, precis som Hannes Grönberg på hd.se, att kolla in även nästa avsnitt av ”Kinas mat” som sänds på torsdag kl 20.30 på SVT.

Nej nu måste jag planera upp nästa middag. Farväl falukorv!

Andra bloggar om: